med alex schulmans roman Bränn alla mina brev (2018) fick nya generationer läsare för första gången lära känna makarna Sven och Karin Stolpe. Andra som kanske redan var förtrogna med deras – och Olof Lagercrantz – namn fick ändå en ny och skakande bild av deras relation. Här berättas om tvenne unga älskande, Karin och Olof, vilkas kärlekssaga efter några få flyktiga sommarveckor år 1932 kuvas och krossas och bara tillåts leva vidare som en livslång längtan i en bunt gulnade brev.
Inte minst omtumlande är bovporträttet i dramat, Karins make Sven Stolpe. Den stridbare och – åtminstone mot slutet av sitt liv – stundom folkkäre katoliken visar sig nu i själva verket ha varit en brutal hustyrann, våldsam, mordlysten, narraktigt självupptagen, gnällig, paranoid, snål, hypokondrisk, skattekverulantisk, bigott, avundsjuk, kvinnoföraktande, svårt störd – på ett fascinerande sätt både en rigid manipulativ tråkmåns och en oberäknelig, blint pulserande vrede. Ja, den sammanfattning som Alex Schulman lät förmedla via TT i samband med bokreleasen tycks onekligen ha fog för sig: Han är urondskan.
Så ungefär lyder den berättelse som väl vid det här laget blivit en sanning. Det var i Sven Stolpes mörka skugga som hustrun Karin och dottern Lisette förgiftades och fördärvades. Det är från Sven Stolpe den vrede härstammar som ännu marterar Alex Schulman. Med våld och hot tvingade Sven Stolpe kvar Karin i ett mardrömslikt äktenskap, och för den ädle Olof återstod inget annat än att livet ut besjunga henne i sin diktning. Och alltsammans började med ett sexuellt attentat mot Sven Stolpe sommaren 1932. Var det sant redan då?
om ett »sexuellt attentat«
Till slut hittar jag det. En detalj som ger en ledtråd om traumats beskaffenhet. Stolpe nämner det alldeles kort, utan att kommentera det ytterligare: "Sommaren 1932 utsattes jag för ett sexuellt attentat."
Bränn alla mina brev, s 48
låt oss utgå från ovanstående citat, som förstås tenderar att ge en läsare intrycket att Sven Stolpe upplevde sig själv som den i första hand förfördelade i hela historien. I sina memoarer beskriver Sven Stolpe dock händelsen som
...ett sexuellt attentat av en samvetslös man mot en ung, förvirrad, gift kvinna som befann sig i fjärde månaden (Sven Stolpe, Idyll och orosmoln, sid 280)
Alltså något ganska annorlunda än den dryga pascha-attityd som Schulman vill tillskriva Stolpe genom sin falskcitering. Är det då rimligt att likt Stolpe beskriva händelsen som ett slags »attentat« mot kvinnan? Det är förstås en sårad makes ordval – men några omständigheter kan ändå vara värda att notera. Som dessa:
|
|
i en självbiografisk text många år senare beskriver Olof Lagercrantz hur han som ung och dödssjuk i tuberkulos drabbades av en våldsam passion efter en gift kvinna. |
|---|---|
|
Erotiken plågar mig som tusen ilskna getingar. Hetsande bilder av kvinnors höfter, bröst, ben och armar fyller mitt medvetande varje ögonblick. /.../ Först har jag förhoppningar att vinna min älskade. Jag inbillar mig att hon älskar mig. Några samtal är svindlande stunder av förtrolighet och lycka. Jag får kyssa henne. Hon trycker min hand. Jag tyder hennes minsta gest i för mig gynnsam riktning. Sedan går sanningen upp för mig. Intet hopp finns och i samma stund ter sig livet totalt meningslöst. /.../ En dag köper jag röda rosor åt min älskade. Hon tar inte emot dem och jag går tillbaka genom staden och döljer mitt hettande ansikte i rosorna. Staden håller på att brinna upp och alla dess människor skall förgås i lågorna. Jag börjar frukta att jag skall mista förståndet. /…/ ...jag längtar efter vansinnets vallmokrona. Jag får hysteriska anfall och skrattar våldsamt. Kärleken växer inom mig som en sjukdom ju omöjligare den ter sig. Olof Lagercrantz, När jag var 21 |
|
Lagercrantz framställer alltså själv kärleksepisoden 1932 som en hetsig och förvirrad febervandring i sjukdomens och dödens skugga. |
|
|
|
under de sommarveckor 1932 som förhållandet mellan Olof Lagercrantz och Karin Stolpe skall ha pågått, skrev Karin den 14 juli ett brev till maken Sven: |
|
Min älskade Snuskopp! /.../ …kom tillbaka hit så fort du kan, ber din Humpa så vackert. /…/ Du skulle bara understå dig att fara till Stockholm. Snälla snälla Sus kom hit i stället. Karin Stolpe [Humpan], brev till Sven Stolpe [Sus] den 14 juli 1932 |
|
Det kan alltså tyckas som att hon inte var odelat förtjust i Lagercrantz febriga uppvaktning utan ville ha makens hjälp att motstå den. |
|
|
|
i juli 1936, fyra år efter affären, skriver Karin ett brev till Olof Lagercrantz – troligen är det makarna Stolpes nya gemensamma engagemang i Oxfordrörelsen som fått henne att vilja bekänna och bearbeta gamla synder – där det bl.a. heter |
|
Jag var nog egoistisk att ta emot din kärlek utan att ge något igen. Jag menar med ’något’ något helt och övertygat. Om jag varit hel i mina känslor så hade jag väl också velat ge mig åt dig. Men jag ville det aldrig, bara drogs med av din kärlek. Det är föraktligt och jag vet det. Karin Stolpe, brev till Olof Lagercrantz den 18 juli 1936 |
|
Karin skriver alltså uttryckligen att hon inte ville denna relation med Lagercrantz. Schulman ignorerar helt detta brev och tycks i stället med sin berättelse försöka övertyga oss om att hon nog »egentligen ville«. |
OM KVINNORS RENHET OCH OM KVINNOHAT
Alla andra [kvinnor] äro mig vidriga. Du är /.../ så underbart ren.
Brev från Olof Lagercrantz till Karin Stolpe den 1 juli 1932 [oviss autenticitet], enligt Bränn alla mina brev, s 206
få av alex schulmans berättelser om familjen Stolpe fastnar i minnet lika starkt och obehagligt som den om hur Sven Stolpe förödmjukade dottern Lisette och krossade hennes unga kärlek, den berättelse som dyker upp såväl i romanen Glöm mig (2016) som i Bränn alla mina brev. Inte nog med att den bistre patriarken jagade sin dotter och hennes pojkvän Bosse (i Glöm mig kallad »Benny«) över halva Sverige för att äntligen lyckas göra slut på deras förhållande. Nej, Schulman vet dessutom berätta att Sven Stolpe satte upp lappar med budskapet »Lisette Stolpe är en hora« i den gymnasieskola i Mjölby där dottern gick och där han själv var lektor. Vadan detta våldsamma hat? Alex Schulman funderar:
Jag tror inte Sven Stolpe hatade Bosse för att han var fattig – jag tror han hatade sin dotter för att hon var oren. Att hon var intim med någon utanför äktenskapet gjorde henne lösaktig i hans ögon. Lisette Stolpe svek hans krav på den obesudlade kvinnan. Hon var visserligen hans dotter, men hans världsbild var tydlig, och han kunde därför inte karakterisera henne på ett annat sätt än en hora. (Bränn alla mina brev, sid 116)
Mot denna djupsinniga analys kan t.ex. ställas några brevcitat ur Sven Stolpes arkiv, där ju Schulman enligt egen utsago har bedrivit ett flitigt arbete som »privatspanare« och mödosamt lagt sitt pussel:
En ljuspunkt i mitt stormiga liv är min 18åriga dotter Lisette, som nu tar "studenten" med femmor, dvs A, i alla ämnen. Hon är familjens enda verkligt fina begåvning. Och otroligt trevlig för en pappa att vara tillsammans med. Jag accepterar t o m hennes obeskrivliga lymmel till boy-friend...
Sven Stolpe, brev till Georg Svensson den 5 februari 1970
En [student]fest hos oss avstod hon [Lisette] ifrån när hon ngt reflekterat över vad det betyder för katolska föräldrar att i sitt hus ta emot en ung dotters älskare, men jag erbjuder henne att få pengar till en egen motsvarande fest på Statt eller annorstädes. Bosse har skrivit ytterst olämpliga och vulgära brev till mig men är ju annars en hygglig och bra pojke, så deras äktenskap (som dock alls inte är bestämt!) blir nog bra.
Sven Stolpe, brev till sonen Staffan Stolpe den 6 juni 1970
Lisette bilade idag med Bosse till Karlstad för att titta på en del erbjudna hyresrum under de två månader hon skall murvla där. Jag betalar hyran för henne, 250 kr i månaden.
Sven Stolpe, brev till sonen Staffan Stolpe den 26 juni 1970
Detta om Sven Stolpes »hat« mot sin »hora« till dotter, och var och en må väl utifrån ovanstående citat själv bedöma trovärdigheten i berättelsen om lapparna på skolans anslagstavlor. Till frågan om vem av makarna Stolpe som i själva verket mest motsatte sig den unga Lisettes samliv med Bosse finns det anledning att återkomma nedan.
JUNGFRUTRO OCH DUBBELMORAL?
det påstådda personlighetsdrag hos Sven Stolpe som Alex Schulman i sin roman tycker om att stryka under med särskilt tjocka färgkritor är ett bigott kvinnohat. Inte bara får Schulmans Stolpe skriva och – för att grundligt förödmjuka sin hustru – högläsa en teaterpjäs om »vikten av att återställa mannens krav på kvinnans renhet«: nej, i själva verket präglas hela hans skönlitterära författarskap av en »besatthet i att gestalta kvinnor som bedrar sina trogna män« (Bränn alla mina brev, sid 64). Alltsammans som en följd av hustruns svek.
Och förvisso: det kan inte råda något tvivel om att Sven Stolpe tog hustruns otrohet mycket hårt och betraktade den som sitt livs katastrof: han »vaknar tre gånger per natt och gråter som ett krattigt religiöst fruntimmer« men är dessvärre fortfarande »förälskad i henne, det vill jag inte förneka« (Brev från Sven Stolpe till Stig Hertzman-Eriksson den 11 november 1936). Kanske är sådana känslor klandervärda. Men de utgör förstås inget bevis på att Sven Stolpe skulle ha hyst några särskilda krav på just kvinnans renhet före och under äktenskapet. Karins samliv med en annan man före deras äktenskap kallar han i ett brev »den både riktiga och vackra historia hon hade före sitt äktenskap« (Brev från Sven Stolpe till Holger Ahlenius den 16 december 1936). Stolpe återkommer förvisso till den kristna problematiken kring för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser i flera av sina romaner, men redan i en av de allra första (Feg –, 1931) låter han en präst förklara för huvudpersonen att om mannen har tillåtit sig att ha sexuella relationer före äktenskapet så måste han acceptera att även hans hustru kan ha haft det. Att som en kritiker identifiera huvudpersonen med författaren själv var enligt Stolpe helt missvisande:
Denna uppfattning är i själva verket precis motsatsen mot min egen. Mannen [P H Törngren] har läst "Feg–", som programatiskt [sic] skildrar en individualists nödvändiga nederlag inför den nya moralens krav på sexuell tolerans. Denna medvetna studie i gammal moral uppfattar författaren som en bekännelse! På det sättet ger han mig en åsikt som jag i nästan allt jag skrivit sökt bekämpa...
Sven Stolpe, brev till John Landquist den 22 mars 1932
Till detta kan noteras att slutscenerna i det verk av Sven Stolpe som lättast låter sig läsas som en personlig nyckelroman om ett bittert upplevt äktenskapsbrott, Världen utan nåd (1941), ter sig mycket fjärran från det kvinnohat och den livslånga hämndlystnad som Alex Schulman vill tillskriva sin morfar. Den bedragne äkta mannen betraktar sin hustru:
Till sin förvåning fann han, att hon mötte hans blick med någonting, som kom bra nära ett leende, och ett leende av en art, som han aldrig förr sett hos henne, fullt av melankoli och stilla sorg men också lugn resignation. Och han förstod utan att formulera den fråga, som redan trängde sig fram på hans läppar, att hon pinats hårt och länge, att denna kvinna, som han trott vara ett barn och en blomma, i själva verket, utan att han anat det, hade kämpat en egen svår kamp för att kuva sin oro och sin bitterhet. Och denna kamp hade hon kämpat så segt och framgångsrikt, att han inte ens anat dess existens.
Världen utan nåd, sid 438
ROTEN TILL ETT FIKTIVT KVINNOHAT
sven stolpes förmenta kvinnohat kan f.ö. enligt Schulman inte förklaras enbart av hustrun Karins otrohet, eftersom det ju är så djupt och starkt. Nej, dess egentliga grogrund, menar Schulman, är det ultimata svek som den unge Sven Stolpe upplevde när fadern Johan övergav familjen för en annan kvinnas skull. Kusliga vittnesbörd om det rasande hatet mot denna kvinna, Sara, har Schulman lyckats upptäcka i den enda volym av Sven Stolpes dagböcker som kunnat återfinnas, »den gula skrivboken«:
Sven Stolpe har aldrig skrivit om detta i sina publicerade böcker, men i den gula skrivboken sparar han inte på någon detalj. Han skriver i ett glödgande raseri. Om sveket, förräderiet, ensamheten. Han glömmer det aldrig, minnet växer. Hatet i honom gror. Och all denna avsky vänds mot en enda person och det är inte fadern som lämnat familjen som han håller som brottsling – utan kvinnan som han lämnat den för. Den lösaktiga kvinnan som krossat hans familj blir fienden. /…/ Där inleds det, ett episkt missriktat hat som ska komma skada många människor.
Bränn alla mina brev, sid 275
Tanken – om än ej den blommiga utbroderingen – har Schulman antagligen fått från Svante Nordins biografi över Sven Stolpe, där följande påstående återfinns:
I sin dagbok för 1925–1926 talar Sven Stolpe bittert om den kvinna som »trängt sig in« i familjen och tagit fadern ifrån dem.
Svante Nordin, Sven Stolpe, Blåsten av ett temperament, sid 20
Dock är detta en slarvläsning av Nordin: texten i den unge Stolpes dagbok lyder i själva verket:
Samtal med Pappa, som i dagarna får en pojke [ändrat till: flicka!], om hans förh. till M-a och Farmor; båda äro så f.n. våldsamt förbittrade på Sara, som skulle ha trängt sig in i släkten på ett lömskt sätt. Dessa eviga skvallerhistorier, som M-a insamlar, göra atmosfären ganska olidlig.
Sven Stolpe, anteckningsbok med påskriften »Dagbok från augusti 1925 till och med dec. 1926«, sid 108
Det är alltså mammans och farmoderns uppfattning av pappans nya kvinna som Stolpe återger i dagboken, inte sin egen. Själv skriver han bara mer i förbigående, i mars 1926, om fadern och dennes nya äktenskap:
Besöker alltjämt farmor söndag frukost, Mamma söndag middag och Pappa torsdag dito. Den samme tycks trivas utmärkt i sitt nya äktenskap och förlorar inte "vid närmare bekantskap"! Det är verkligen en man av ovanlig resning, en av de få verkliga idealister jag råkat – mig annars så olik som gärna möjligt. Hans hustru verkar obetydlig men sympatisk.
Sven Stolpe, anteckningsbok med påskriften »Dagbok från augusti 1925 till och med dec. 1926«, sid 45–46
Schulmans redogörelse för dagbokens »glödgande raseri« osv är alltså ren fiktion byggd på en felläsning. I övrigt vittnar inte heller denna dagbok om något »kvinnohat«; däremot om hur den 20-årige Sven Stolpe längtar efter en intellektuell kvinna som ständigt ger honom impulser, hjälper honom framåt, gör livet djupare och mera meningsfullt – något mer än bara »en dekoration på teatern och ett tillbehör till ekiperingen på en bal«:
Jag är stoltare över varje mm. jag närmar mig en värdefull m-a (kvinna) än över alla litterära eller vetenskapliga framgångar.
Sven Stolpe, anteckningsbok med påskriften »Dagbok från augusti 1925 till och med dec. 1926«, sid 119
Det var väl också detta han några år senare slutligen fann hos Karin von Euler-Chelpin i tornrummet på Sigtunastiftelsen.
KARIN OCH OLOF: EN LIVSLÅNG KÄRLEK?
Genom hela sitt liv besjunger han henne. Han börjar 1933 och sedan slutar han aldrig. Men inte en enda gång nämner han henne vid namn. Han ger henne istället formen av en törnros.
Bränn alla mina brev, sid 84
...föreställer mig att t.ex. Olof Lagercrantz kunde ha hårda nypor som kulturchef. Och då menar jag inte bara att han lär ha tafsat mycket, en kritiker har berättat att det var omöjligt att vara i närheten av honom om man inte ville bli kladdad på.
Maja Lundgren, bloggen Cronache di Maja, den 9 september 2013
Cyklar till KB för att beställa fler böcker. Där stöter jag ihop med Olof L. och vi går till närmaste kondis och dricker kaffe. /.../ Och så blir det så jobbigt det där med hans uppvaktning, tafsande både verbalt och lite handgripligt, under bordet.
Gun-Britt Sundström, dagboksanteckning för den 19 april 1976, återgiven i Skrivliv, sid 417
en enkel törnros i ett uppländskt sommarlandskap skänkte en gång den unge Olof Lagercrantz en sublim upplevelse av skönhet och mening. Den blev till en symbol som sedan flera gånger återkom i hans poesi och skönlitterära prosa. Att denna törnrosmystik också skulle återspegla hans möte med Karin Stolpe sommaren 1932 föreslogs först av Stina Otterberg i hennes avhandling om Olof Lagercrantz, Klädd i sitt språk (2010). Det var också här som triangeldramat Sven Stolpe – Karin Stolpe – Olof Lagercrantz för första gången i offentligheten skildrades med namns nämnande och explicit beskrevs som en sexuell relation; tidigare Lagercrantzforskare som Siv Storå nämner det endast i förbigående som »en häftig förälskelse i en gift kvinna« (Lyriker med förhinder, sid 54).
Tanken är förstås värd att prövas: kanske hade relationen med Karin Stolpe verkligen en mer varaktig mening för Olof Lagercrantz. Som Svante Nordin uttrycker saken i sin biografi över Sven Stolpe: »Olof Lagercrantz skulle med tiden ryktesvis bli känd som en rutinerad kvinnoförförare. Det hindrar inte att upplevelsen med Karin Stolpe låg tidigt i hans liv och kan ha varit en allvarlig affär även för honom« (Blåsten av ett temperament, sid 131). Som noterats ovan skildrade ju Lagercrantz senare i livet hur han som dödssjuk 21-åring blev hysteriskt förälskad i en kvinna, »äldre än jag och gift«, och hur denna passion till skillnad från hans många tidigare förälskelser också var ett »blödande allvar« och en »sjukdom« som i hans sinne smälte samman med de fruktansvärda erfarenheterna av lidande, döende och död på Romanäs.
Man kan dock fråga sig om inte Otterbergs nya tillgång till Olof Lagercrantz dagbok från dessa sommarveckor – och den febriga fixering vid Karin Stolpe som där kommer till uttryck – i för hög grad har fått styra tolkningen av »törnrosmetaforen«; den som Alex Schulman sedan bygger vidare på för att försöka sälja in den absurda föreställningen att Olof Lagercrantz skulle ha besjungit Karin »/g/enom hela sitt liv« (Bränn alla mina brev, sid 84). Tvärtom framhåller Olof Lagercrantz själv att den 21-åring han skildrar sedan länge är honom främmande: »En avgrund skiljer oss åt och jag kan inte tolka hans karaktär eller ge en sann bild av hans situation.«
Och om törnrosen överhuvudtaget representerar en kvinna så handlar det snarare om Inga Lindholm, kvinnan som Olof Lagercrantz en tid efter mötet med Karin Stolpe inledde ett längre förhållande med och till vilken han också dedicerade sin första diktsamling Den döda fågeln. Om Inga Lindholm skriver Per Wästberg – Olof Lagercrantz efterträdare som DN:s kulturchef – i en memoarvolym:
Hon var tjugotvå år äldre, och på sin bröllopsdag fann Martina i Olofs ficka ett telegram om hur han sedan 1933 älskat bara henne och att de på ett annat sätt alltid skulle stanna hos varandra. De brevväxlade genom livet. Skolflickan och idealisten Martina berövades artonårig alla illusioner om trohet men försonade sig vid tanken att en outplånlig lycka förband Olof och Inga.
Per Wästberg, Vägarna till Afrika, sid 371 (2007 års utgåva)
Redan på sanatoriet Romanäs kunde Lagercrantz enligt vännen Axel Liljencrantz berömma sig av sin »erotiska framåtanda« (Lyriker med förhinder, sid 65) även om han i diktverket Dagbok beklagar att han i ungdomen inte hörde »till dem som kunde ta för sig vid livets bord« när det gällde kvinnors sköten (Dagbok, 1960 års pocketutgåva, sid 7).
Dock bör man väl hålla i minnet att Lagercrantz eget litteraturkritiska mantra har varit att skönlitterära texter inte bör tolkas biografiskt utan är konstfärdiga fiktioner – av detta skäl har han ju bland annat förnekat att Strindberg skulle ha genomgått någon verklig »Infernokris«. Det är nog klokt att läsa hans självbiografiska texter på samma sätt som hans analyser av politik och samhälle, som väsentligen estetiska lekar. För att på ett säkrare sätt kunna avgöra hur rimligt och trovärdigt porträttet är av honom som Karin Stolpes livslångt trofasta beundrare och som skarp kritiker av Sven Stolpes påstått »unkna kvinnosyn« (Bränn alla mina brev, sid 84), bör vi därför vända oss till andra källor och vittnesbörd. Och en del sådana har under senare år kommit i dagen, däribland Maja Lundgrens, Gun-Britt Sundströms och Märta Tikkanens.
...föreställer mig att t.ex. Olof Lagercrantz kunde ha hårda nypor som kulturchef. Och då menar jag inte bara att han lär ha tafsat mycket, en kritiker har berättat att det var omöjligt att vara i närheten av honom om man inte ville bli kladdad på.
Maja Lundgren, bloggen Cronache di Maja, den 9 september 2013
Olof Lagercrantz var en notorisk tafsare, förresten. DN kanske bör kalla sitt pris lagercrantzen för något annat?
Maja Lundgren, bloggen Cronache di Maja, den 10 maj 2018
Min mamma brukade säga om Olof Lagercrantz att han var besvärlig. Han tafsade henne på benen.
Maja Lundgren, bloggen Cronache di Maja, den 18 juni 2019
Ritar sidan nästan själv idag. Trots störande uppmärksamhet från Olof L., som kommer in och stryker mig över håret och frågar om jag är gift. !?!
Gun-Britt Sundström, dagboksanteckning för den 26 januari 1970, återgiven i Skrivliv, sid 143
Lukas Bonnier ringer också, det är väl mer oroande än smickrande. Och Olof L. Som inte bara vill berömma min artikel utan också berätta att han saknar mina höfter. – Höfter?
Gun-Britt Sundström, dagboksanteckning för den 9 februari 1976, återgiven i Skrivliv, sid 407
Cyklar till KB för att beställa fler böcker. Där stöter jag ihop med Olof L. och vi går till närmaste kondis och dricker kaffe. /.../ Och så blir det så jobbigt det där med hans uppvaktning, tafsande både verbalt och lite handgripligt, under bordet.
Gun-Britt Sundström, dagboksanteckning för den 29 april 1976, återgiven i Skrivliv, sid 417
...vad har du för uppfattning om Olof Lagercrantz? Han var här i tisdags, höll föredrag /.../ Men väl här höll sej O envist till kvinnofrågan och kom med i mitt tycke fullkomligt hårresande vulgärargument bl.a. den klassiska frågan varför det inte finns nån symfoni komponerad av en kvinna. Och varför kvinnor tycker att de ska kunna göra en fullödig yrkesinsats, de ammar ju i alla fall i nio månader... /.../ Har han personliga problem, han sa ett tag att han "är omgiven av ilskna feminister"?
Märta Tikkanen, brev från den 25 mars 1977, återgivet i Måste försöka skri..., sid 39–40
Olof Lagercrantz skönlitterära och litteraturkritiska författarskap innehåller förstås åtskilligt av värde. Men utifrån vittnesbörd som dessa kan man ändå starkt ifrågasätta rimligheten i att Alex Schulman liksom bokförlaget och SF Studios nu försöker lansera en idealiserad bild av Olof Lagercrantz som hövisk feminist, tillskuren efter samtidens värderingar.
SVEN OCH OLOF: ETT LIVSLÅNGT HAT?
Deras konflikt sträckte sig från trettiotal ända fram till bådas död. Ett [sic] sju decennier lång fiendskap, ett av Kultursveriges mest infekterade genom alla tider.
Bränn alla mina brev, sid 83
att sven stolpe och olof lagercrantz bevarade en livslång fiendskap grundad i deras ungdomsrivalitet om Karin är en suggestiv tanke, en romantisk variation på temat »cherchez la femme«. Kanske har den sin sanning – helt säkert förtjänar den att prövas och diskuteras. Här några tänkbara utgångspunkter:
|
|
när makarna stolpe på sensommaren 1932 – en tid efter »affären« – skriver varsitt brev till Olof Lagercrantz, sedan denne åter intagits på sanatoriet Romanäs, är tonen i bägge fallen tämligen älskvärd och artig. »Jag måste svara dig detsamma nu som i somras, att jag en gång för alla har valt, och att jag följer Sven. Du får inte vidare skriva brev liknande det sista. Varför skulle du gå och bli förtjust just i mig, när det finns så många flickor. Dummer. – Krya på dig snart och bygg upp ett ståtligt liv åt dig. Jag önskar dig allt tänkbart gott, det vet du«, skriver Karin vänligt avspisande. »Det finns stora möjligheter att vi passerar Romanäs någon gång på eftersommaren och då skall Du få ett besök«, skriver Sven Stolpe och fortsätter: |
|---|---|
|
|
Jag har också hört om att Karin kommit att bli ngt slags idealgestalt för Dig, och att den saken berett Dig bekymmer. Hoppas Du snarliga får de rätta proportionerna på saken – hon är en intellektuellt storartad kvinna och alla mina vänner blir förälskade i henne. Men saken är den att jag har vunnit henne efter så otroligt blodiga fejder att inte en jordbävning skulle kunna skilja oss åt. Men låt förhållandet utvecklas till en desto gedignare vänskap – det har vi alla tre bara nytta av. Sven Stolpe, brev till Olof Lagercrantz den 15 juli 1932 |
|
|
elva år senare, i juni 1943, diskuterar Sven Stolpe i ett brev till Lennart Göthberg olika tänkbara medarbetare i ett kommande litterärt projekt – troligen tidskriften 40-tal – och föreslår då bl.a. Olof Lagercrantz: »…hur är det med Lagercrantz – jag har en stor förkärlek för hans fina lyrik«. Korrespondens kring mitten av 1940-talet vittnar om att Stolpe anser Lagercrantz »skral som kritiker men ypperlig som lyriker«. Det finns enstaka vittnesbörd om att Stolpe i samband med äktenskapliga kriser privat kunde ge uttryck för vrede mot Olof Lagercrantz, men troligen betraktade han honom ännu inte som en av sina »stora« fiender och ägnade sig inte åt någon offentlig polemik.Och till saken hör väl då att Olof Lagercrantz under dessa ungdomsår var medarbetare i Svenska Dagbladet där han ännu levererade »högaktningsfullt konservativa artiklar« till försvar för kristendom och tradition, skrivna med »något av mönstergossens tonfall« (Birger Christoffersson, Svenska litteraturkritiker, sid 47–48) Både Sven Stolpe och Olof Lagercrantz engagerade sig ju dessutom starkt för Finlands sak och vistades vid fronten under vinterkriget. Man kan vidare observera att Olof Lagercrantz år 1944 privat i sin dagbok reser invändningar mot den elaka karikatyren av Sven Stolpe i Eyvind Johnsons roman Krilons resa. Och ännu 1951 kan Sven Stolpe med anledning av Olof Lagercrantz' avhandling om Agnes von Krusenstjerna hävda att »Lagercrantz är ett lysande exempel på snille och smak«. |
|
|---|---|---|
|
|
men hur skall man så fall förklara att initialerna O.L. så frekvent dyker upp i Sven Stolpes anteckningar och brev? Alex Schulman citerar ju flera exempel som han påstår sig ha upptäckt under sina arkivforskningar: |
|
|
|
Jag tror att det äntligen har lossnat! Jag har skrivit bra hela gårdagen och hela dagen idag. Jag är så lycklig, och lättad. Inga demoner har visat sig – jag har inte tänkt på OL på hela dagen! (Påstått brev från Sven Stolpe till Karin Stolpe 1952, enligt Bränn alla mina brev, sid 77) Detta livet, ett evigt mörker. Jag ser heller ingen ljusning, eller det är fel: när jag ser en ljusning så kommer OL alltid tillbaka, i mina tankar och mina mardrömmar. (Påstått brev från Sven Stolpe 1957, enligt Bränn alla mina brev, sid 77) Träffade OL med sedvanligt resultat: kris, apati, förtvivlans bön. (Påstådd anteckning av Sven Stolpe i fickalamanacka för 1950, enligt Bränn alla mina brev, sid 77) |
|
De två förstnämnda citaten återfinns dock inte i brevarkiven och är sannolikt helt påhittade av Alex Schulman. Det sistnämnda, ur fickalmanackan, är däremot en väsentligen autentisk anteckning som i sin helhet lyder:Brandells disp. Middag Stallmästargården. Olof Lagercrantz närvarande. Sedvanligt resultat: kris, apati, förtvivlan, bön. (Sven Stolpe, almanacksanteckning för lördagen den 21 oktober 1950) Här finns alltså verkligen belägg för att Sven Stolpe vid 1950-talets början upprördes av att möta Olof Lagercrantz. Det är onekligen ett starkt vittnesbörd där minnet av Karins otrohetsaffär sannolikt bidrog. Men var det ensamt avgörande? Och vilket slags upprörda känslor var det som väcktes vid ett sådant möte? När Sven Stolpe i andra sammanhang skriver om Karins äktenskapsbrott så berör den problematik som ofta återkommer hans egen oförmåga att förlåta – trots Karins ånger, trots hans kristna plikt. Inte minst »Oxfordboken« Kopparsmeden Alexander (1935) behandlar ju detta tema. Är det orimligt att tro att det är liknande känslor som vid mötet på Stallmästargården driver Sven Stolpe till denna »förtvivlan« och »bön«? Jämför med dessa brevcitat: |
||
|
Jag är alltså alltjämt gift med Karin. Men jag är oändligt långt borta från den kärlek till sina vedersakare, som jag vet att man skall hysa. Innan jag kan tänka på [F.] utan hat, kan jag själv inte få frid. Jag vet detta. Men jag kan inte praktisera det. Mötte jag [F.] nu en dag, skulle jag göra ngt mkt dumt med honom – så illa rustad är jag trots allt ännu. Det kristna livet är krävande. Men jag är fullt viss om att det inte finns ngn annan väg. Sven Stolpe, brev till Kaj Bonnier den 12 augusti 1936
Sven Stolpe, brev till Harry Blomberg den 11 februari 1937 Jag är bara så innerst ner i bottnen splittrad och förljugen: ända längst ner i mig går lögn och sanning parallellt och jag vet inte alltid vilken som är vilken. Avsky och kärlek till Karin går hos mig på det mest ruskigt strindbergska sätt ihop. Jag kastas inte mellan båda – det gick väl an – utan jag upplever båda samtidigt. Jag älskar verkligen häftigt och varmt den kvinna som jag lika häftigt avskyr. Denna splittring är tydligen mkt produktiv att arbeta ur – jag tror att min roman kommer att bli bra. Men jag blir på det sättet inte precis det kristna värmeelement hemma som både Karin och barnen skulle behöva, och som Gud vill att jag skall vara. Sven Stolpe, brev till Anna Blomberg den 28 september 1937 Den privata anteckningen med dess framhävande av ordet »bön« skall sålunda knappast läsas som ett angrepp på vare sig Olof Lagercrantz eller hustrun Karin, så mycket som på Sven Stolpe själv och hans upplevda tillkortakommanden kring försoning och förlåtelse. |
||
|
|
kanske är det först när Olof Lagercrantz i augusti 1950 knyts till Dagens Nyheter som Sven Stolpe gradvis börjar få en mer entydigt negativ bild av hans person.
|
|
|
Vad man önskar vore, att Lagercrantz en gång skulle försöka komma på det klara med och för oss utreda konsekvenserna av den »öppna« livsstil han förkunnar. Han har på sistone skrivit en del fina ting om lidandet som vårt öde. Han borde en dag också skriva om det lidande vi vållar andra – han borde utreda, hur han ser på människor som i decennier fått lida, ja, fått sitt liv definitivt förött genom andras obetänksamhet och ansvarslöshet. Det är lätt nog att avskaffa moralen och att prisa livet, där det blommar skönt i ögonblicket. Men hur känns det att veta, att andra människor får betala priset för denna stundens glädje? /.../ /.../ Ur grubbel över det lidande vi medvetet eller omedvetet vållar andra, över det faktum att vår glädje och vår triumf ofta måste betalas med andras plåga, har den moral vuxit fram som Lagercrantz så lättvindigt förkastar. Moralen är i sin sunda form inte livets fiende utan dess vän. Den har tillkommit för att värna de kränkta och mildra livets grymhet. Moralen skapades inte av misslyckade människor som ville hämnas på livet utan de människor som greps av sund skam och ångest över det lidande de själva förorsakat – och som förtvivlat sökte en annan väg. Om Lagercrantz, som är en uppriktig och generös ung man någon gång ville se ned också detta perspektiv, skulle han finna att det inte är »vid det animaliska välbefinnandet som vår livsvilja främst är knuten«. Hans stil skulle då kanske mista något av sin fagra juvenilitet. Men hans författarskap skulle i stället närma sig en mognad som det ännu inte äger. Sven Stolpe, »Livets vän«, Aftonbladet den 24 september 1954 |
Det var ju denna dagstidning som under Torsten Fogelqvist och Ivar Harrie utvecklats i en riktning som Stolpe starkt ogillade och där han enligt sin egen ofta ventilerade uppfattning varit förföljd och även blivit orättvist utpekad som nazistsympatisör. Som DN:s kulturredaktör börjar nu Lagercrantz uppträda som kyrko- och kristendomskritiker i Herbert Tingstens efterföljd, och därutöver slå an en personlig lyrisk-subversiv ton som gör det »givet att placera Lagercrantz inom /.../ den kulturradikala traditionen«. |
|
Här, 1954, torde det vara uppenbart att den privata erfarenheten verkligen smugit sig in i den litterära och ideologiska kritiken. Olof Lagercrantz hade tydligen svårt att smälta denna anmälan – kanske träffade den prick – och svarade 1957 i DN med ett tämligen våldsamt, raljant och stort uppslaget angrepp på Sven Stolpes memoarvolym Ungdom, där det bl.a. hette: »En märkvärdig människa är han i vilket fall som helst och så fången i sin falskhet att han ej ens i ett ögonblick av klarsyn skulle erkänna att både gudstron och ödessuset är masker, att hans orientering i världen huvudsakligen sker med stöd av kulisser«. Från denna tid inleds den offentliga fiendskap som sedermera skulle ta sig så drastiska uttryck som Stolpes bok Olof Lagercrantz (1980). |
|---|---|
|
|
|
|
|
men detta sker alltså först sedan Olof Lagercrantz värvats till Dagens Nyheter och blivit »kulturradikal«. Den enkla bild som ligger till grund för Schulmans roman, där fiendskapen mellan Olof Lagercrantz och Sven Stolpe i grunden var en rivalitet om en kvinna, förmedlar i själva verket en bekymmersam anti-intellektuell, populistisk världsbild där det inte finns några egentliga idékonflikter. Själv presenterar sig ju Schulman som demonstrativt ointresserad av de kristna idéer och övertygelser som var väsentliga för både Sven och Karin Stolpe: det är rätt och slätt »saker och ting som inte längre är relevanta /…./ Ingenting kunde intressera mig mindre än detta« (Bränn alla mina brev, sid 30). Perspektivet i romanen är genomgående barnets, alla konflikter handlar bara om att någon plötsligt skrämmer genom att höja rösten och bli så där obegripligt arg och kanske farlig, och Schulmans egen grundläggande problematik som han beskriver den handlar inte om vad som är sant och rätt utan huruvida han själv är »arg« och »skrämmande« eller inte.Men att tidens strider om moral, värden och normlöshet i fallet Sven Stolpe och Olof Lagercrantz också hade personlig bäring betyder förvisso inte att motsättningarna uteslutande var grundade i personlig fiendskap. Det var verkligen ett kulturkrig. Både Stolpe och Lagercrantz hade som bekant gott om andra fiender och var nästan ständigt inblandade i våldsam polemik med andra meningsmotståndare, utan att någon otrohetsaffär var orsaken. Och bland Olof Lagercrantz' kritiker och fiender kan nämnas personer av så blandad ideologisk kulör som Bo Strömstedt, Ingmar Bergman, Per Ahlmark, Lars Gyllensten, Ingemar Hedenius, Gunnar Björck, Bo Setterlind, Herbert Tingsten, Gustaf von Platen, Pär Rådström, Nils-Erik Baehrendtz... Faktum är att när Sven Stolpe 1980 publicerade sin förmenta »hatbok« mot Olof Lagercrantz så blev en del kritiker lite besvikna över att den riktigt lysande personliga verven denna gång saknades: Stolpe kunde oftast nöja sig med att referera den redan ymniga kritiken mot Lagercrantz' person och gärning, och komplettera med diverse smakprov på titelpersonens mer misslyckade försök till litterära och politiska omvärderingar. |
FAMILJEN – OCH ANDRA FAST ANSTÄLLDA FIENDER
Den ene sonen ville bli poet, och motarbetades kraftigt av sin far, alla i släkten var överens om att det berodde på att Sven Stolpe kände konkurrens.
Bränn alla mina brev, sid 32
»minnet från kvällen äcklar mig«, skriver Schulman om den familjesammankomst då Sven Stolpe förnedrade sin författande son Staffan genom att i dennes frånvaro högläsa hans dikter på ett löjligt sätt. Händelsen representerade enligt hans egen försäkran en typ av elakhet som inte ens Alex Schulman stött på någon annanstans i livet. (Bränn alla mina brev, sid 61)
Och då jäklar, frestas man väl säga. – Desto mer överraskande är det då att läsa Sven Stolpes många bevarade brev till och om sin son, och upptäcka att de tvärtom vittnar om en närmast beskäftig omsorg om sonens litterära karriär och ekonomiska trygghet. Det ligger närmare till hands att tro att sonen snarare irriterades av faderns ivriga omsorger och hellre ville göra sig ett namn på egna meriter – varvid fadern följdriktigt föreslog att han kanske borde publicera sig under pseudonym.
Ett urval brevutdrag med exempel på hur den avundsjuke Sven Stolpe kraftigt motarbetar sin sons författarambitioner
|
|
ett i sammanhanget talande exempel på hur förrädiskt Alex Schulman väljer och förvränger sina citat för att ge intryck av autenticitet – och samtidigt kompensera bristen på skapande fantasi – är detta stycke: |
|---|---|
|
Det går inte att slita sig från en brevväxling med en av sönerna från slutet av 70-talet. Sven Stolpe har offentligt förlöjligat sin son, och denne har svarat i ett brev: Låt mig bara meddela följande: hade någon annan gjort detta, hade jag med mina bara händer slagit ihjäl honom. /.../ Sven Stolpe svarar snabbt, och meddelar sin idé om att skriva en uppgörelsebok om sonen. Alla möten är efter ditt senaste brev otänkbara. Vi ses aldrig mer i detta livet. Jag kommer inte att svara på annat sätt än genom en roman som ska heta "en son." (Bränn alla mina brev, s 75-76) Det tycks dock som att Schulman ändå har slitit sig från brevväxlingen lite för fort: Sven Stolpes svarsbrev är i själva verket ställt till sonhustrun, och det aktuella stycket lyder:Jag förstår först nu, att vårt samtal om Knut och mitt brev till dig av er båda uppfattats som gement och kränkande. Detta är för mig obegripligt; jag trodde båda var ytterst vänliga och positiva. Men när så är fallet, vill jag genast be dig försöka glömma och förlåta den plåga jag enligt Staffan åsamkat er båda. Alla möten är efter hans sista brev otänkbara – vi ses aldrig mer i detta livet. När jag läst hans brev och lagt det i det fack där jag förvarar 16 nästan likadana brev, förlamas jag. Jag vet att jag i alla år, sedan Staffan börjat dikta, för honom känt den största sympati och trodde jag visat detta tillräckligt på olika sätt. Men det enda viktiga är att jag bara framkallat ett hat hos honom – så starkt att han säger sig ha velat mörda mig, om etc. etc. Jag har alltså handlat så att ni båda blivit kränkta och sårade. Det ber jag er förlåta. Jag kommer inte att svara på annat sätt än genom en roman som skall heta "En son" och som jag länge skissat på. Men den trycks inte, förrän den godkänns av Staffan. /.../ Nu är jag bara stolt och glad över honom och tycker han är den mest förtjusande son man kan önska sig. – Och detsamma gäller dig. Sven Stolpe, brev till Britt Stolpe den 28 september 1978 |
|
Bakgrunden till denna konflikt under 1977–78 är Staffan Stolpes personliga nyckelroman Någon måste betala (1976), en kritik av »familjeinstitutionen« vars mottagande tycks ha givit sonen uppfattningen att hans föräldrar börjat baktala honom och hans författarskap. Det är förstås svårt och kanske överflödigt att försöka förstå vad som »egentligen« hände i denna konflikt, men bevarad korrespondens visar att Sven Stolpe är ytterst angelägen om att bevara en god kontakt med sonen (»Ingenting får komma emellan dig och mig!«), liksom att sonen i första hand misstänker modern för att förtala honom bakom hans rygg. »För att något lätta på min mors börda (den får anses vara stor nog ändå)« förklarar dock sonen att han »har 35 års erfarenhet av mycket värre omdömen« (Brev från Staffan Stolpe till Sven Stolpe den 25 september 1978). |
OM MORDFÖRSÖK PÅ KARIN STOLPE
Det är vackert, det är sorgligt men framför allt så känns det väldigt sant. Mormor Karin kan sträcka på ryggen i sin himmel.
Ylva Nilsson, Sveriges Radio, om Bränn alla mina brev
Klart står i alla händelser att Bränn alla mina brev är ett arbete, i vilket brevskriverskan själv, mormor Karin, får sin definitiva upprättelse.
Mats Parner, Wermlandiana 4/2018
Läste mamma möjligen artikeln »Kristendom och religion« av O. Lagercrantz? Han vet inte vad han talar om!
Brev från Karin Stolpe till modern Astrid Cleve den 28 juli 1962
till de mest drastiska och uppseendeväckande berättelserna i romanen hör även den om hur Sven Stolpe försöker ta livet av både sig själv och Karin i en bilkrasch, i vilken hon ådrar sig svåra brännskador. Så angelägen är den självupptagne äkte mannen att »mörda« och »förinta« sin hustru att han inte ens nämner henne och hennes skador när han berättar om händelsen i sina memoarer, men, hävdar Schulman, ett samtida brev till modern bevisar att han körde av vägen med flit. (Bränn alla mina brev, sid 37 och 250)
Och det skall genast sägas att brevcitatet i detta fall faktiskt är korrekt: Sven Stolpe antyder verkligen i ett brev till sin mor Maria i juni 1931 att det kan ha rört sig om en medveten dikeskörning: »Hmm. Om det hela var avsiktligt då? Om jag i desperation och förtvivlan körde i diket självmant? Om jag tänker göra om saken så fort jag får ut bilen? Om Mamma händelsevis inte skulle fatta vilka påfrestningar jag har att klara.«. (Brev från Sven Stolpe till Maria Stolpe den 16 juni 1931) Men detta skedde alltså i så fall mer än ett år före otrohetsaffären sommaren 1932. Till bilden hör också att påståendet är en del av en upprörd reaktion från Sven Stolpe mot mammans anklagelser om hans ytlighet, flärdfullhet och bristande omsorg om sin yngre bror Birger, vid denna tid just fyllda 19 år. Tankelekar kring självmord saknas inte i den föregående korrespondensen: »Mitt förnämsta karaktärsdrag är fortfarande fegheten, så jag kommer inte att göra någon närmare bekantskap med Seinens lockande vatten«. (Brev från Sven Stolpe till Maria Stolpe den 19 juni 1925) »Undra sedan på att man går i självmordstankar på Seines kajer!«. (Brev från Sven Stolpe till Maria Stolpe den 7 juli 1925) Och i det aktuella brevet är det inte långsökt att läsa påståendet om den medvetna dikeskörningen som ett infall under själva brevskrivandet – ett infall ägnat att inge modern skuldkänslor, på samma sätt som vändningarna om de dystra sjukdomsprognoserna, att han nu »inte orkar vara med mera«, osv.
Det kan alltså finnas anledning att bedöma påståendet om bilolyckan som ett medvetet mord-/självmordsförsök med en viss skepsis. Det liknar närmast en ung mans överspända retorik som obesvärat blandas med andra starka känslor liksom med vardagligt prosaiska anmärkningar. Redan följande dag, den 17 juni 1931, skriver Sven Stolpe ett nytt brev till modern för att i saklig ton berätta hur han försöker ordna en tjänst åt den yngre brodern Birger som informator i latin. För den som själv vill tolka breven av den 16 och 17 juni, och formuleringen om den medvetna dikeskörningen, återges de här i sin helhet:
Klicka för att läsa Sven Stolpes brev till mamma Maria den 16 juni, om bl.a. dikeskörningen, samt den 17 juni 1931
Sigtuna den 16 juni 1931
Kära Mamma!
Tack för brev som icke har kunnat överraska mig eller Karin. Jag har mycket tvekat om jag skulle svara men måste väl i alla fall sända en rad.
Jag tycker mycket om själva uppfattningen i brevet och har precis Mammas syn på egoism och självhängivelse. Dessutom fann jag hela sista delen av brevet vackert skrivet, även rent formellt. Det kunde alltså så till vida endast glädja mig.
Inledningen berörde mig något annorlunda. Till att börja med kan jag icke fatta detta ständiga tal om att jag skulle undervärdera Birger. Det var ju Mamma som kritiserade honom i telefonen och icke jag! Jag har ju en oerhört mycket högre uppfattning av honom än Mamma!!! Inte kritiserar jag honom för saker som jag väl kan se ha orsakats av förhållanden som han inte är herre över. Lämna alltså honom ur räkningen!
Så ha vi uttalandena om att jag skulle vara ”ohjälpligt fast i ytlighet och flärd”, om min inpiskade egoism, min självrättfärdighet m.m. Jag tycker på sätt och vis att det är bra att jag nu har denna Mammas uppfattning i brev, så att jag har något fast att hålla mig till. Låt mig säga ett par ord:
1. Ytlighet och flärd – kanske det. Jag undrar dock om man kan vara mer fullständigt likgiltig för lyx, mat, kläder, bekvämlighet än jag och om det finns någon som så tröttar ut sig varje dag med läsning och skriverier som jag. Jag lägger ingen större vikt vid vad jag kunnat skriva. Men vad i herrans namn är meningen med att förebrå mig ytlighet då jag icke sysslar med någonting annat än livsåskådningsfrågor, då jag skrivit en roman med den tendens som Dödens väntrum har, då jag väljer min hustru uteslutande efter hennes andliga kvaliteter. Jag måste medge att av alla sårande och kränkande omdömen jag hört av Mamma, är detta det värsta. Jag bara frågar: har jag valt en förmögen och vacker hoppetossa? Lever jag överdådigt? Roar jag mig? Sysslar jag med ovärdiga och ytliga ting? Jag har hela denna vinter knappast alls varit på teater och biograf, jag har kastat i mig maten på de enklaste ställen, jag har icke köpt några kläder, jag har ärligt skrivit och arbetat, jag har klarat sjukdomar och andra påfrestningar, som Mamma icke har en aning om. Det räcker, tycker jag.
2. Min egoism. Var snäll och tala icke om den, innan Mamma vet vad som förekommit mellan Karin och mig det sista året. Det är bara att jag icke funnit och fortfarande icke finner någon anledning att inviga Mamma i allt det djävulskap jag fått vara med om. Vad vet Mamma om vad min resa syftade till eller betyder? Vad vet Mamma om vad jag gjorde förra sommaren? Om mitt inre liv över huvud? Jag fattar icke hur Mamma kan våga yttra sig om min andliga utveckling före förlovningen, då jag icke låtit Mamma ta den minsta befattning med mitt liv den tiden.
3. Egenrättfärdighet. Jag bara frågar: har Mamma icke läst min roman? Innehåller den icke självkritik så det räcker? Finns där skymten av belåtenhet med sig själv? Talar icke hela boken om precis motsatsen?
4. Kasta skulden för sina handlingar på andra? Jag förstår icke meningen. Gäller det Karin, så kan jag bara upprepa, att Mamma ingenting vet om vad som förekommit mellan oss. Och aldrig heller skall få veta det.
5. Ansvarslöshet vid bilolyckan. Hm. Om det hela var avsiktligt då? Om jag i desperation och fö[r]tvivlan körde i diket självmant? Om jag tänker göra om saken så fort jag får ut bilen? Om Mamma händelsevis icke skulle fatta vilka påfrestningar jag har att klara.
Jag orkar inte fortsätta. Men brevet ger mig anledning att säga ifrån, att jag nu helt enkelt inte orkar vara med mera. Jag upprepar: meningen och innehållet i brevet finner jag både vackert och stilfullt och jag är alldeles överens om att Karin för mig betyder vad Mamma antyder, samt att jag måste vara försiktig med hennes känsla. Men alla utfallen mot mig bevisa dels en bristande känsla – en mor med en smula tillgivenhet skulle väl näppeligen just som jag fått Lindhagens besked om min andra lunga skriva ett sådant brev – dels den fullständigaste okunnighet om mig, den totalaste brist på förståelse för min typ och för vad jag varit med om. Jag föreslår därför att vi lever åtskilda som under hösten. Jag trodde att vi skulle komma varandra närmare genom Karin. Nu ser jag att det är omöjligt. Hon och jag ha beslutat att icke träffa någon av våra respektive föräldrar utan att leva för oss själva och så snart som möjligt flytta från staden. Jag är också ytterst illa berörd av att veta att hon redan blivit invigd I Mammas förhållande till farmor, familjens ekonomi etc .etc. – allt saker som hon väl ändå kunde slippa att dras in i. Gör därför som jag ber: tänk icke på oss, ge oss ingenting till vårt bröllop och skriv inga mer brev. Låt inte mig irritera Mamma mer. Om jag verkligen förefaller Mamma så dålig, så släpp mig. Jag ber Mamma uttryckligen att icke mer ringa till Karin, då hon har alldeles samma uppfattning som jag i alla de saker jag ovan berört. Presenterna kan kanske Birger överlämna.
Mammas Sven
___
Sigtuna den 17 juni 1931
Kära Mamma!
Härmed bara en rad om mitt förslag för Birger.
Alldeles apropos blev jag i går tillfrågad av en fru Widlund – skild från en rik doktor Widlund – som länge bott här på stiftelsen, om jag kunde skaffa någon latinlärare åt pojken, och jag kom då att tänka på Bie [Svens yngre bror Birger, 1912–1984]. Pojken är ungefär av Birgers typ, jag har sett honom här flera gånger. Han har lidit av föräldrarnas skilsmässa och vantrivs i skolan, är lyrisk, känslig och på något sätt fin till sin typ. Ganska lik Birger, litet viljesvag också samt svag för kläder och kravatter. Icke obegåvad men naturligtvis utan Birgers skalle. Han tycker mest om litteratur. Är 19 år redan. Har spruckit upp till fjärde ringen i ett par ämnen. Birger skulle dra igenom latinkursen, som läraren kommer att i ett brev noggrannt ange. En annan magister Tirén kommer att läsa tyska och matematik, tror jag. Pojken bor nu på Abisko turisthotell och Birger skulle få ett eget rum där samt fri bespisning och dito resor. Det hela skulle börja första juli – dock kan Bie bestämma ankomsten när han vill – samt vara sex veckor fram till tentamen här i Sigtuna. Som honorar har jag föreslagit 100 kronor, vilket Mamma kanske tycker är för litet. I så fall kan det höjas. 50 skulle betalas ut genast, och 50 vid slutet av tiden. Till dessa första 50 lägger jag lika mycket, dels som utfyllning av honoraret för arbetet på Fronten, dels som studentpresent. Detta, om han skulle behöva ekipera sig för att traska omkring däruppe. Birger skulle helst komma hit ut efter midsommar och språka med modern, som är litet hysterisk men snäll och intelligent. Jag tror att han och pojken skola komma förträffligt överens; svårigheten blir att få auktoritet över en jämnårig och vad världsvana beträffar betydligt överlägsen ung herre. Men han har respekt för mig och skall säkert ge vika när han ser Bies större begåvning. Dock är det ett ansvar med det hela, som Bie inte får slarva med.
Hoppas detta tilltalar Mamma. Skulle Mamma vilja språka med doktorinnan Widlund själv, så bor hon här ute till den 1 juli.
Därmed slut om detta. Jag tror att en vistelse under bekväma förhållanden där uppe skall göra Bie gott; arbetet bör kunna bli synnerligen lindrigt – högst två timmar om dagen, tänker jag.
Hälsningar!
Sven
Vad gäller Karin Stolpes svåra brännskador, så ådrog hon sig inte dessa vid bilolyckan utan i en olycka i hemmet den 29 augusti 1942 – alltså elva år efter bilkraschen – då hon under matlagning skulle bränna av lite rödsprit och hela behållaren fattade eld och exploderade. Följden blev långvarig konvalescens, och det var under sjukhustiden som hon beslöt att konvertera till katolicismen.
Ur brev från Karin Stolpe till Sven Stolpe under konvalescenstiden 1942–44. Under denna tid fick Karin Stolpe som synes lära sig skriva med vänster hand, då hennes högra hand var fästad vid kroppen för att skapa en kavel med hud som sedan kunde transplanteras till ansiktet. Fyra och en halv månad efter olyckan i köket framfödde hon dessutom sonen Staffan. »Han är storartad – synd, att du inte kan få se honom nu på en tid. Men du skall få rapporter. Han varken talar eller går utan är alltjämt ganska efterbliven, liksom våra andra kretinbarn. Men söt och drägglande. Och arg som fan, om man inte lyder. Ren nazism. /…/ Hans livsrum är redan betydande.« [Brev från Sven Stolpe till Karin Stolpe, 20 jan 1944]
VEM TYSTAR KARIN STOLPE?
den frihet schulman tar sig i skildringen av bilolyckan har visserligen uppmärksammats och kritiserats. Men med undantag för några enstaka reservationer måste det konstateras att den svenska litterära institutionen tämligen samfällt accepterat marknadsföringsnarrativet kring såväl romanen Bränn alla mina brev som dess filmatisering 2022. Nämligen att det här handlar om en tystad kvinna som först nu förunnas röst och upprättelse. »Herrarna gormar« – till dessa gormande herrar, kan man notera, tycks här även den eljest så försynte Olof Lagercrantz räknas – »och utgjuter sig, berättar hennes historia, men Karin Stolpe förblir tyst genom årtiondena«. Boken är till yttermera visso dedicerad till Karin.
Utifrån dessa lovvärda ambitioner kan det te sig märkligt att Schulman utöver kärleksbreven inte återger en enda av de texter av Karin Stolpes hand som faktiskt finns bevarade. Att hon var minst lika engagerad i den kristna Oxfordrörelsen som maken Sven, och att hon var den av makarna som först konverterade till katolicismen, framgår knappast i romanen. Inte heller att det snarare var hon än maken Sven som var mest angelägen om att deras barn skulle leva efter en kristen moral. När dottern Lisette nyligen har blivit tonåring är det Karin som i ett brev till sin mamma skriver att »Lisette har tagit ett ganska direkt kliv in i slynåldern...«. (Brev från Karin Stolpe till Astrid Cleve den 10 april 1964) När Lisette några år senare, 18 år gammal, som ovan nämnts vill gifta sig med en viss Bosse, skriver hon anklagande till mamma Karin: »Du säger att vi syndar...« (Brev från Lisette Stolpe till Karin Stolpe den 23 juni 1969) Och ett par år senare vädjar Lisette till modern: »...var rättvis! Tänk efter hur mycket av allt fördömandet och alla förolämpningar jag i verkligheten har gjort mig skyldig till. Om det verkligen är från mig som alla de elaka orden kommer. Har Pappa fått i uppdrag att säga upp bekantskapen mellan Dig och mig?« (Brev från Lisette Stolpe till Karin Stolpe den 14 januari 1971)
I sammanhanget kan kanske nämnas att alltså även sonen Staffan Stolpe skrivit ett slags nyckelroman om familjen Stolpe, Någon måste betala (1976). Tänkvärt är att förhållandet mellan föräldrarna där framställs som fyllt av ömsesidig lojalitet, och den såriga familjekonflikten utspelas mellan en dotter i familjen och mamman, som skildras i ganska negativt ljus, vilket Karin Stolpe enligt ett brev av Sven Stolpe till sonen uppfattade »som ett direkt angrepp mot vad hon 'gett' – eller inte gett – som moder«. (Brev från Sven Stolpe till Staffan Stolpe den 16 december 1977)
Ett annat exempel som torde vara av intresse för den som vill ge Karin Stolpe »röst« och »upprättelse« återfinns i ett brev från 1962. När Olof Lagercrantz i DN den 24 juli 1962 publicerar den kyrkokritiska artikeln »Kristendom och religion«, där han hävdar att kristendomen inte bör förstås som en verklighet utan snarare som poetiska bilder och symboler, skriver Karin i förbigående i ett brev till sin mamma några dagar senare: »Läste mamma möjligen artikeln 'Kristendom och religion' av O. Lagercrantz? Han vet inte vad han talar om!«. (Brev från Karin Stolpe till Astrid Cleve den 28 juli 1962)
Men i Schulmans roman får den synbarligen stränga och seriösa katoliken Karin Stolpe alltså bli talesperson för ett sexualliberalt och tämligen hedonistiskt credo om att man »måste försöka fylla livet med saker som gör en tillfreds, och kanske kan man till och med sikta högre och försöka bli lycklig, och inte låta de sakerna som gör en lycklig spilla över på andra sidan verkligheten«. (Bränn alla mina brev, sid 241) Det äktenskap och det familjeliv hon verkligen valde, den religion vars krav och nåd hon sökte, var i själva verket ett »liv i mörker« där ljus och glädje endast nådde in i de stulna ögonblick då hon satt med sin tummade brevbunt och belåtet mindes sitt äktenskapsbrott med Olof Lagercrantz 1932. Det är kanske inte alldeles osannolikt att den verkliga Karin Stolpe skulle ha fått blodstörtning om hon tagit del av denna skildring. Men detta framhålls alltså ganska samfällt i diskursen som att hon nu fått »upprättelse«.
Karin Stolpe förefaller onekligen tystad, men av vem? Och var bör vi egentligen söka urondskan?
OM DIKTENS FRIHET OCH KRITIKENS BURAR
Hade inte Karin – som är och förblir mitt livs enastående välsignelse, helt oförtjänt – ryckt in, hade jag inte hållit ihop. Det är hon som räddat mig. Drfr är det så groteskt att ständigt höra alla dessa hypoteser om svårigheter oss emellan. Med henne är det lätt att leva, drfr att hon har charm, skönhet och intelligent [sic] – som du vet. Svårigheterna är mina.
Brev från Sven Stolpe till Georg Svensson den 20 december 1935
För riddersmannen Stolpe är dock kvinnornas frigörelse en ljuspunkt i tillvaron. Men han undanber sig bestämt den sortens »kvinnolitteratur« som lever av att skildra horerier på olika köksgolv.
– Det är märkligt hur vissa kvinnoförfattare kan vara stolta över att bete sig som de värsta grosshandlare gjorde förr i världen.
Robert Aschberg, ur intervju med Sven Stolpe i Saxons Veckotidning 1979
Jag har svårt att förstå varför boken kallas roman, när den i själva verket är en personlig familjebiografi med vissa fiktiva inslag i gestaltningen. /…/ Det är en mycket, mycket fin kärleksskildring, som nog ligger nära den historiska sanning som författaren ständigt är på jakt efter.
Kjell Blückert, ur recension av Bränn alla mina brev i katolska Signum #1/2019
Nå, spelar det någon roll? Boken klassificeras ju som en »roman«? Och kanske vill någon också påpeka att Sven Stolpe själv inte alltid var något påfallande förnämligt sanningsvittne när berättarglädjen och sensmoralismen kickade in. Därtill var han ju själv en försvarare av principen om diktens frihet.